Magcaner och negativ massa

Efter ett halvårs tystnad är jag tillbaka! Vad mina trogna läsare (typ mamma om jag har tur) har längtat! ;-) Jag är i alla fall tillbaka idag. I alla fall just nu.

För som Kenta skrev...

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Fast det är en sanning med modifikation. Jag mår inte så bra. Känner mig slut som artist trots att jag i princip varit på vilohem hemma i Uppland. Jäkla återkommande förkylningar som jag aldrig blir av med och i natt drömde jag den längsta drömmen ever. Även när jag vaknade och somnade om så fortsatte drömmen. Jag hade cancer i magen. Det var obehagligt verklighetstroget. Jag har haft magknip i några dagar från och till. I drömmen så gick jag efter veckors plågor till Hälsocentralen. De tog mig inte på allvar (mycket realistiskt). Jag gick tillbaka gång på gång.
Till slut gjorde de en riktig undersökning. Det hade då gått så långt att det inte ens gick att operera. Jag fick prognosen att jag skulle leva i 4 månader. Jag försökte kontakta alla människor jag känner för jag ville hinna träffa så många som möjligt. Jag ville hinna resa, jag ville hinna ha massa fester, jag ville umgås med alla jag tycker om jag ville älska men jag fick inte till det. Samtidigt försökte jag på egen hand få tag på mer kompetenta läkare. Tiden rann ur mina händer och jag grät och grät. Det var en fruktansvärd dröm och jag vet exakt var huvudtumören satt - under revbenen på vänster sida. Nu får vi väl hoppas att detta inte var en profetia.

Men jag hade inte tänkt att skriva något långrandigt om vad som har hänt och händer i mitt liv utan jag tänkte istället ge mig in i ett resonemang med mig själv. Något jag ägnar mig åt nästan varje vaken minut, vilket på det stora hela är ganska tröttsamt, dels för att svaren ibland blir en smula förutsägbara och dels för att det får mig på villovägar när jag egentligen hade tänkt att göra något helt annat.

Som nu. Jag hade egentligen inte tänkt att sitta här och skriva. Jag hade tänkt städa. Jag har varit hemma drygt 2,5 dygn och på den tiden har min lägenhet förvandlats till en knarkarkvart. Inte i bokstavlig mening men det ser ut som en knarkarkvart. Fast i ärlighetens namn har jag löjligt lite erfarenhet av knarkarkvartar så jag vet egentligen inte om det ser ut som en sådan. Jag kan i alla fall konstatera att jag har lyckats spräcka ett glas med toalettlocket (ja det är möjligt), jag hade ställt en öl på ett idiotiskt ställe i kylen så den for ut när en vän skulle öppna kylen så det är lite klibbigt av öl och stickigt av glaskross i köket, min överfulla resväska liksom exploderade när jag öppnade den, det var som att öppna en skakad cola. Allting liksom expanderade. Ibland tycker jag att mina förehavanden och mina ting tycks följa en helt egen logik och helt egna naturlagar. Som min bil. Jag har utvecklat viss talang för att vänta med att tanka så länge som det i huvud taget går innan soppatorsken blir ett faktum. Mitt tidigare rekord var 49,97 liter. Det är alltså så mycket som jag kunde tanka i min 50-liters tank. Den gången var jag jävligt nervös. Skulle jag ta mig upp för den lilla uppfartsbackan till OKQ8? När jag väl kom fram var alla pumpar upptagna. Jag vågade inte stänga av motorn för då skulle jag nog inte kunna starta men samtidigt vågade jag inte låta den gå på tomgång. Hur som helst, jag lyckades på håret.

Mitt nya rekord förtjänar ett Nobelpris. Jag fick i 50,23 liter. Min bil hade alltså minus 0,23 liter i tanken. Bensinens massa var alltså negativ! Min bil liksom tillverkar negativ massa. Den kanske rent utav är den negativa massans ursprung.

Det är fantastiskt tycker jag. Jag har alltid sagt att min bil är en  rymdraket (om än en lite rostig) och här visar den prov på att den faktiskt har extraordinära krafter. Begreppet negativ massa förekommer i den teoretiska fysiken. Det är inga konstigheter alls egentlig. Det är bara att peta in ett minustecken framför m.





Men ingen har liksom kunnat presentera negativ massa annat än i teorin. Fram tills nu alltså. Jag har snart bevis på att negativ massa finns inte bara som en tes utan på riktigt. In real life som man säger nu för tiden. Närmare bestämt i min rymdrakets bensintank! Bilhandlaren i Brunflo kommer ångra sig bittert när han begriper vad han egentligen har sålt. Han trodde förmodligen att han lurade mig men ack så fel han hade. Detta är enastående! Fantastiskt! Revolutionerande! Detta år är året då jag blir berömda som Einstein 2. Eller förresten vem fan vill bli en tvåa? Jag gjorde misstaget att kalla en person (låt oss kalla honom Nisse) för "Nisse 2", helt enkelt för att det redan finns en Nisse i bekantskapskretsen. Nissekvoten kändes full. Men "Nisse 2" tyckte förstås att han var "Nisse 1". Han ville inte på några villor vara en 2:a. Ingen vill vara en 2.a. Inte heller jag. Alla nya Karinar som dyker upp får konsekvent heta K2, K3 osv. Så jag får helt enkelt bara vara mitt egna enastående jag: Karin Tysking den första. Ni kommer höra tals om henne.

Muterade älgar och annat otyg

Älgarna demonstrerar! Älgarna har fått nog! Men älgarna nöjer sig inte med att få lugn och ro i sin egen skog. Nej älgarna vill ta över världen. Ja så är det.

Älgarna på Frösön har påbörjat sin kolonialisering. Skratta ni men den dagen ni sitter där med en klöv i röven och ser hur mänskligheten tynar bort under älgarnas tyranni så önskar ni att ni hade tagit min varning på allvar. Man skulle kunna tro att det är enskilda individer det handlar om men det verkar vara hela älgsamhället på Frösön som har utvecklat en speciell kultur. Det de håller på med är så att säga organiserat. De har utvecklat en gangster- och erövringskultur. Man kan även påstå att de gör sig skyldiga till kulturell appropriering å det grövsta när de helt utan förståelse och respekt för vår historia, kultur och våra vanor klampar in i våra trädgårdar och ägor och tar för sig av det som bjuds eller inte bjuds. De säger inte ens tack. De gör helt enkelt narr av oss. Fy fan!

Och när någon eller några saboterande älgar MIA så kommer alltid nya älgar och tar deras plats. Jag börjar misstänka att de har en hel armé som står och lurar i full stridsberedskap bakom tallarna. De har noll respekt för människor och det har hänt att folk har jagat dem med långpisk utan att de har fattat vinken. Jag har själv kastat snöbollar på dem när de har stått och glott på hästarna. För min del får de gärna stå och glo (jag tänker att de kommer från en annan kultur och inte vet om att det är ofint att stirra) men hästarna är av en helt annan åsikt. De tror att älgar har hästar på menyn. Jag börjar tro att hästarna har rätt. Eller så är hästarna bara väldigt intoleranta, rent av rasister. Men det kan också vara så att de vet något som vi inte vet.

Igår kväll ganska sent var jag ute och red. Skippy kan vara en larv-pelle när det kommer till soptunnor och plastpåsar och annat mänskligt påfund men naturen och saker som finns i naturen brukar han inte vara så rädd för. Inte ens älgar brukar skrämma honom nämnvärt. Men igår var han rädd. Så där rädd har han inte varit sen den där gången vi red ut i skogen i Tierp och det nyligen hade synts till varg där. Då visade han mycket tydligt att här matte bör vi INTE gå. Bara för att så var jag förstås tvungen att rida en bit till och sen vända så att det ändå var på mitt initiativ vi red hemåt. Men det gick rätt fort på vägen hem och jag slängde hela tiden blickar över axeln. Igår var det samma obehagskänsla som liksom låg tung över den skumma och oberäkneliga skogen. Jag låtsades att jag inte var rädd för varulvar (som jag vet lurar överallt) och drev på Skippy men det var ganska skönt när vi äntligen vände hemåt. Han ville springa fort och jag hade inget att invända. Jag kände mig nämligen väldigt ensam och utelämnad åt naturens nycker. Det kändes som att naturen ville oss ont. Den ville äta upp oss.

När vi nästan var framme vid stallet och både jag och Skippy hade slappnat av och lagt varulvar och vargar och björnar och självmordsbombande älgar och annat otyg bakom oss så såg jag en älg som stod väldigt nära oss. Alldeles för nära för min smak. (Skippy var dock inte allt för brydd vilket ytterligare stödjer min tes att det Skippy kände av ute i skogen inte var vanliga gräsätande älgar, det var något mycket värre...). Jag hojtade och hade mig för att skrämma bort den långbenta figuren. Det hade tyvärr motsatt effekt. Den lag huvudet på sned och såg ut att tänka "Jaha och vad tror du att du håller på med då? Jag kan äta upp er båda två på två röda. När jag tänker närmare på saken är det nog exakt det jag tänker göra". Plötsligt var det två älgar och de gick med gigantiska kliv mot stigen - åt vårt håll. Hur ska vi nu ta oss hem tänkte jag skräckslaget. Jag var rädd att de skulle spärra vägen för oss och vi skulle vara tvungna att vända om. Jag såg framför mig hur dessa två långbenta muterade köttätande monsterälgar (säkert har de också knivar inopererade i klövarna som de skickar ut vid väl valda tillfällen och snittar upp sina offer lite elegant) skulle jaga oss runt galoppslingan. Detta fick bara inte hända. Jag ska rädda mig och Skippy tänkte superhjälten i mig. Jag tog fart och galopperade förbi dem (inte utan att jag kände mig som en actionhjälte/westernstjärna). Älgarna var dock inte ett dugg imponerade av mitt trick. De brydde sig heller inte det minsta om att jag skrek att de skulle dra dit pepparn växer och det spelade ingen roll alls att jag hytte med näven och hotade med våld och att jag poängterade att hela grejen kändes osportslig. Ja det är faktiskt osportsligt. Skippy var i sammanhanget väldigt liten och de var två stycken och de hade väldigt långa ben. Jag har aldrig förut varit rädd för älgar men nu var jag faktiskt rädd. Nästa gång jag rider ut i skogen vill jag nog ha med mig en bazooka för jag anser att jag har tillräckliga belägg för att påstå att älgarna på Frösön är muterade och har superkrafter. Men dessa X-Men-älgar är inte några snälla superhjältar. De är här för att förgöra oss. Och glöm nu inte att det var jag som upplyste er om det här. (Man skulle kunna tro att jag har kollat för mycket på skräckfilm men det har jag inte. Inte alls faktiskt. Verkligheten räcker gott och väl för mig.)

Skäggvägg. Eller varför man inte ska bjuda presumtiva talibaner på efterfest.

Samtidigt som skäggiga islamister ropar Allahu Akbar med kalashnikovs (om de nu använder kalashnikovs, de har väl förmodligen någon amerikansk motsvarighet som de fått i gåva någon gång i tiden genom den självklara logiken att mina fienders fiender är mina vänner) i nävarna och hotar med att ta över hela världen och utrota allt vad frihet och demokrati heter håller Sverige och kanske hela västvärlden på att skäggifieras. Skäggen frodas. Och med skäggen frodas bacilluskerna. Få har väl missat nyheten om att skägg kan innehålla samma bakterieflora som man hittar inuti toaletter. Läser man lite noggrannare får man dock reda på att en mikrobiolog har undersökt skäggen på sju män så det går knappast att hävda att det finns belägg för att påstå att bajs i skägg tillhör normen. Men ändå. Bajs eller inte - skäggen frodas. Och de ska vara stora och de ska vara täta. Ju mer talibanlikt desto bättre. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en smula ironiskt att samtidigt som islamofobin breder ut sig som en löpeld i Europa spar europeiska män ut ansiktsbehåringen som aldrig förr och liknar alltmer talibaner. Går man ut på vissa pubar i den här stan så möts man av en skäggvägg. Skäggen ser ut att liksom flyta samman till ett enda skäggtrassel och de ser likadana ut allihop.

Strax innan jul stötte jag på en av alla dessa skäggiga män på en av denna stads förhållandevis många dryckeshål. Denna man hade oturen eller turen, beroende på hur man ser det, att vara ovanligt mörkbuskig för att vara svensk. Han hade ett imponerande skägg. Ett sådant skägg som jag förmodar att alla dessa skäggutväxande killar suktar efter. Ett skägg som ser nästintill ogenomträngbart ut. Den typ av skägg som du behöver en machete för att ta dig igenom. Ett skägg som skulle kunna dölja vad som helst. Säkert en bomb tänkte jag. Jag var tvungen att fråga den mörkbuskiga och extremt välbehårade mannen om han var medveten om att han såg ut som en taliban, detta gjorde jag lite på min vakt och med några karate-moves på lut (jag har aldrig direkt utfört några karate-moves men jag har väl sett någon Karate Kid-film i min ungdom, jag menar hur svårt kan det va?) för jag var faktiskt inte helt säker på om detta bara var en helt vanlig skäggifierad jämte eller om han faktiskt var en vilsegången taliban. Konstigare saker än så har ju hänt. Det hade räckt om han sagt att han kom från Syrien så hade han ju fått uppehållstillståndet i handen, trots bomb i talibanskägget och ondsinta planer på att göra republiken Jämtland till en lydstat till IS. Det borde för övrigt inte vara överdrivet svårt att genomföra en sådan aktion. Total förvirring skulle uppstå då ingen skulle kunna se vilka som är skäggifierade jämtar och vilka som är galna jihadister. Alla skulle skjuta på alla med sina jaktvapen och total tumult skulle utbryta på Stortorget. Allt medan jihadisterna skulle sitta på första parkett, på taket på Storsjöteatern tänker jag mig, i lugn och ro och röka lite vattenpipa och dricka spetsat te och filma alltihop för att sedan genast lägga ut det hela på Youtube. Ju mer jag tänker på det hela desto mer rimligt ter sig det här händelseförloppet. Kan det vara dags att skapa en motståndsrörelse redan nu?

Hur som helst, killen med kraftig ansiktsbehåring verkade ärligt förvånad över min replik. Han hade helt seriöst aldrig reflekterat över att han mycket väl, ja nästan mest troligt, skulle kunna vara Usama Bin Ladins hemliga son (han lär väl ha en drös, jungfrufödslar naturligtvis för utanföräktenskapligt umgänge är ju en synd värre än våldtäkt på barn, fast just ja våldtäkt på barn är väl en dygd mer än en synd enligt deras lite besynnerliga moral).

Talibanen som visade sig vara en 3-barns far från den jämtländska landsbygden visade sig också lida av bokstavskombinationer de luxe. Lite senare på kvällen då jag hade bjudit in några andra, mindre talibanlika män, på efterfest så följde talibanen med på köpet. Medan vi andra satt civiliserat ned och drack ett glas vin och diskuterade musik for bokstavskombinationstalibanen runt lägenheten som en ekorre på ameftamin. Han hittade mina röda lackbyxor som inte alls är ämnade att bäras av bredbenta bokstavskombinationstalibaner. Jag blev lite nervös när han plötsligt var lugn en liten stund. Antingen har han dött av en hjärtinfarkt eller så är det något skumt på gång tänkte jag. Mycket riktigt. Sekunden senare stod han och hoppade i min säng iförd röda lackbyxor med resultatet att de sprack i grenen. Då jag fortfaraden var en smula osäker på vad som dolde sig inuti det där skägget (som skulle få jultomten grön av avund) så bad jag honom på ett väldigt diplomatiskt vis att vänligen sluta med att massakrera min lägenhet och att prova mina kläder. Bokstavskombinationstalibanen drabbades då av akut dåligt samvete. Han blev en smula civiliserad och då jag trodde att jag hade läget under kontroll vågade jag mig ut i köket för att blanda ett par drinkar till den vuxna delen av festen och dit räknades inte bokstavskombinationstalibanen (spelar ingen roll hur mycket familjefar han än är). Då kom den skäggiga magra mannen nästan smygande fram till mig i köket, knackade mig på axeln, tittade på mig med valpögon och såg alldeles oemotståndligt oskyldig och skamsen och pojkaktig ut och sa "Förlåt, jag har lite dåligt samvete, jag skulle vilja gottgöra dig. Har du en kniv?". En fullständigt normal och självklar fråga tyckte jag och gav honom den fetaste och skarpaste förskäraren jag kunde hitta. Alla förtjänar ju en andra chans, trist att vara långsur osv. Sen kom jag på att det ändå kändes lite instabilt att ha en presumtiv taliban springandes runt med en kniv så jag gav skarpa order till den minst skäggiga och mest städade i sällskapet att följa bokstavsbarnet var han än gick och övervaka alla hans tilltag.

De två männen gick ut med kniven och jag funderade på vad jag skulle få höra på lokalnyheterna dagen efter. En stund senare kommer duon tillbaka. Jag ser dem redan genom fönstret. De släpar på en gran. Granen lämnar tydliga spår efter sig i snön och ett band av barr. Jag ser med fasa hur de drar granen rakt emot min ytterdörr. Den präktiga granen baxar de sedan in i trappuppgången, igenom hela lägenheten, varpå allt i dess väg ramlar omkull. Min lägenhet är inte inte dimensionerad för julgranar av disneytyp.

Männen, eller vi kan kalla dem pojkarna, var mäkta stolta över den fina gåva de kom med. De såg ut lite som jag kan tänka mig att de tre vise männen såg ut när de levererade sina gåvor till Jesusbarnet. De damp ned med granen i mitt compact-living vardagsrum med breda leenden. "Ta-ack" stammade jag fram. "Klart som fan tjejen ska ha en julgran!" deklarerade bokstavskombinationstalibanen stolt. Jag försökte dölja den panik jag just drabbades av. Mina grannar är inte kända för att vara den typ av grannar som tycker julgransstöld nattetid är en kul grej, i synnerhet inte om det går ett tydligt barrspår från granens ursprungsplats till vår ytterdörr. Men det var en jättefin gran. Verkligen. Så det var svårt att vara sur. Att ta sig för detta tilltag för att förse mig med den gran jag absolut inte ville ha var trots allt en väldigt fin gest tyckte jag. Jag misstänkte dock starkt att det fanns en ägare till granen som också tyckte att det var en fin gran. Jag misstänkte även var granen kom från så jag frågade "men fanns det inte ljusslingor på den där granen?". Talibanpojken såg rädd ut. "Oj förlåt, hade du velat ha ljusslingor också?! Jag kan gå tillbaka och hämta!" sa han med kniven i högsta hugg och såg ut som att han genast skulle springa ut och sno en ljusslinga också. "Tack snälla men det behövs verkligen inte" sa jag och hoppades innerligt att han inte skulle gå ut på stan för fler stöldräder. Jag tackade återigen för den fina granen och avslutade efterfesten lite fint. Så fort de gått sprang jag ut för att i panik försöka dölja spåren efter stöldgodset. Jag borstade bort barren i trapphuset och utanför på gatan bäst jag kunde. Jag kände mig som en mördare som i desperation försöker städa bort bevismaterial.

Granen förvarade jag sedan inlindad i svarta plastsäckar och silvertejp på balkongen livrädd att jag snart skulle bli hämtad av polisen för förhör. Nu har polisen förhoppningsvis bättre saker för sig än att jaga folk som förvarar stulna julgranar på balkongen men jag var rädd på riktigt. Att sedan förflytta granen till min bil utan att bli upptäckt var en pärs. Den välpaketerade granen hade ungefär samma storlek som en människa. En död människa i en svart sopsäck. Med liket i bagaget körde jag ned till Tierp. Och det var på det viset mamma fick sin julgran.

Det här tjejer är anledningen till att ni ska hålla er till slätrakade killar. Dessutom är det otrevligt att få bajspartiklar i munnen.

Varför näthatas inte Kalle Moraeus?

Jag lyssnade på ett radioprogram som handlade om vilken betydelse utseendet har för dina möjligheter att få synas. Anna som är vrålsnygg särbehandlades både positivt och negativt hela uppväxten på grund av hennes utseende. Hon insåg tidigt att hennes utseende var avgörande. Hon fick vara med för hennes utseendes skull eller inte vara med av samma skäl. Sen har vi Sannah Salameh, programledare för Bolibompa. Jag lyssnade uppmärksamt när hon berättade om allt näthat hon får utstå på grund av att hon är ful. Ful enligt somliga alltså. Eller enligt väldigt många rättare sagt. Det lät fullständigt vansinnigt att en programledare för ett barnprogram får utstå hot och hat från vuxna för att hon inte är sockersöt. Det är väl bra tänker jag om en barnprogramledare inte är just sockersöt. Att barnen slipper att hela tiden från alla håll peppras med bilden av den perfekta människan.

 

Denna Sannah tänkte jag måste vara sinnessjukt jävla ful alltså. Så vederstyggligt ful att föräldrar knappt klarar av att se på hennes barnprogrammet tillsammans barnen. Att de liksom måste hålla en skämskudde framför ansiktet och en kräkpåse i famnen. Hon har fått höra att hon måste ha Downs syndrom (om downarna nu ska behöva få representera fulhet, de, precis som alla andra, kan väl vara både fula och söta tänker jag) eller någon annan symptom. För något fel måste det vara. För så där ful kan man bara inte vara.

 

Jag målade upp bilden av detta monster framför mig. Jag såg framför mig en blek människa med dålig hy och röda prickar i ansiktet, håret flottigt, tunt och råttfärgat, munnen snedvriden, tänderna inslängda på måfå, kort tjock oformlig näsa och små pliriga grisögon som tittar åt varsitt håll, kroppen fet och oformlig och kläderna ömsom hängandes slappt och ömsom smitandes åt runt de osmickrande formerna eller brist på formerna. Så tänkte ja, så måste denna stackars människa se ut.

 

 

Sannah har varit med om att ett litet barn kommit fram till henne och tagit sats för att säga "Min pappa tycker att du är skitful". Vilken föredömlig pappa tänker jag som upplyste sin dotter om att han tycker att programledaren för Bolibompa är skitful. För det är så relevant om en programledare för ett barnprogram är skitful eller skitsnygg. Lika relevant som utseendet på förskolelärarna. Undrar om denne pappa också berättar för sin dotter vilka programledare och förskolefröknar som han kan tänka sig att ligga med och vilka han inte kan tänka sig att ligga med. Denna far har hur som helst på ett effektivt sätt lärt flickan att huruvida hon är söt eller inte är avgörande. Och lite så är det ju tyvärr. Det är viktigt att vara fin. Inte nödvändigtvis skitsnygg för då blir man hatad, utan lagom skitsnygg liksom. Och söt. Alltid söt. Om du är tjej alltså. Är du kille kan du komma undan med att se ut som Lasse Kronér eller Kalle Moraeus eller Leif GW Persson. Du kan till och med bli folkkär om du ser ut Lasse Kronér eller Kalle Moraeus eller Leif GW Persson. Vilket på det hela taget är bra. Synd bara att det inte är lika lätt att lyckas som ful och/eller fet kvinna. Enda chansen du har är att göra din brist på attraktionskraft till en grej. Att hejdlöst skämta om ditt utseende alternativt överkompensera med att hela tiden framhäva det du har som ändå anses som attraktivt, till exempel en stor röv och bröst eller ett fint ansikte. Eller så får du helt enkelt vara dubbelt så begåvad och/eller jobba dubbelt så hårt som dina smala och snygga kvinnliga konkurrenter och dina feta och fula manliga konkurrenter. Det går liksom inte för sig att bara vila i sin fulhet.

 

Hur om helst. Jag har inte tittat på Bolibompa på 25 år eller så så jag var tvungen att googla upp denna vederstyggliga Sannah Salameh. Som är så ful att det rent av kan skada barnen. Så ful att klockorna stannar. Jag googlade "ful programledare" och fick genast fram ett otal bilder och artiklar om denna fantastiskt fula programledare. Jag satte ifrån mig kaffekoppen och svalde kaffet ifall att jag skulle råka spotta ut det över skärmen av ren äckelreflex. Jag tittade närmare. Gjorde en ny googling. Och en till. Det här kan inte vara samma person som de pratar om på radion tänkte jag. Var är det tunna flottiga råttfärgade håret? Var är skämtet till garnityr? Var är den oformliga näsan? Grisögonen? Den äckliga hyn? Var är den människa som är så fruktansvärt ful att vuxna män känner att de måste ägna en ansenlig del av sin fritid till att hata och sprida hat mot denna unga kvinna?

 

 

Samtidigt rultar Kalle Moraeus runt i allsköns media. Helt ogenerat dessutom. Hans pliriga ögon och oformliga kropp ser man hela tiden. Personligen skulle jag helst vilja slippa se detta hårlösa penntroll så frekvent. Jag tycker nämligen inte att han är speciellt bra eller charmig. Och det har ingenting med hans utseende att göra. Han är bara överreklamerad, som så många andra pösmagade gubbtjuvar man ser i rutan. Jag hatar inte honom. Jag hotar honom inte heller trots att han saknar alla de attribut som jag tycker att en attraktiv man bör ha. För det faktum att man anser att någon av det motsatta könet är ful är tydligen ett fullt legitimt skäl till att starta anonyma hatkampanjer på nätet. Kalle är lite som en grekisk staty fast tvärtom. Han är kort. Han är fet. Benen är korta och låren verkar vara ihopklistrade, det ser faktiskt ut som att han inte kan sära på dem i huvud taget, jag misstänker att de är ihopväxta. Fötterna är oproportionerligt stora och står rakt ut åt varsitt håll, han står som en balettdansör fast med avsaknad av all graciösitet. Överkroppen liknar en ballong. Armarna hänger tafatt ut efter sidorna och fingrarna är prinskorvsliknande. Han saknar hals och huvudet ser ut som en badboll. Ögonen är små och ögonlocken hänger över dem. Han har ingen dubbelhaka men istället en jättelång haka som liksom växer ihop med resten av kroppen och aldrig tar slut. Hans hårfäste är minst sagt högt. Moraeus är kort sagt ful. Men vad gör det?! Hela Sverige älskar detta hårlösa penntroll av hela sitt hjärta. Inte fan får han hotbrev och hatbrev, inte skrivs det stapelmetrar om hur ful han är. Inte kommer småbarn fram och säger till honom att "Min mamma tycker att du är skitful". Tvärtom.

 

Och han är i gott sällskap. Feta män i rutan är liksom temat i svensk TV-underhållning. Allas våran älskling Leif GW Persson, Lasse Kronér (fast han är inte fet längre, bara ful), Mackan i Erik och Mackan och Plura för att nämna några. Och de får verkligen vara precis hur feta de vill. Inget tjat om bantning och att de bör vara ett gott föredöme för ungdomen osv. Det verkar till och med vara så att ju fetare och fulare de är desto bättre. Och ju äldre desto bättre dessutom. Det är lite som tvärtomleken. För när det gäller tjejer är det inte direkt fethet, fulhet och hög ålder som värderas högst. 

 

Varför hatas unga kvinnor för att de inte ser ut som modeller eller kan leva upp till det gyllene snittet? De som hatar mest är för övrigt mest troligt män som själva inte har utseendet på sin sida.

Dåliga rim och hopp om livet

Nu var det hemskt länge sedan jag gjorde något blogginlägg. Men jag har skrivit. Jag har ett gäng utkast som aldrig tycks bli färdiga för jag kommer hela tiden på något nytt. Något som känns bättre och mer aktuellt. Den där hjärnan lugnar aldrig ned sig. Nya impulser, idéer och infall hela tiden. Den är svår att tygla min hjärna. Det är därför jag behöver en maskin som kan läsa mina tankar och skriva ned alla lysande idéer och texter och formuleringar som dyker upp hela tiden. För när jag ska skriva ned de där lysande idéerna, utkasten och formuleringarna har jag kommit på något annat och så där håller det på. Jag har en rad blogginlägg på gång hela tiden, men som sagt var, det kommer alltid något i mellan. Nu skulle jag göra något helt annat men det dök upp ett halvdåligt rim i huvudet som jag började rafsa ned istället. Så i väntan på att jag lyckas få färdigt de andra inläggen så får ni hålla till goda med detta. För övrigt så har jag en vag känsla av att det eventuellt finns hopp om livet och den här planeten. Men den lär inte hålla i sig länge. Känslan alltså. Det är nog bara för att kaffet var ovanligt gott idag. Ha en fin dag!

Det var så mycket jag skulle hinna
Jag skulle springa för att tiden vinna
Jag skulle hetsa ännu mera
För sakerna jag skulle göra blev bara flera
Jag skulle vara duktig och produktiv...
Jag skulle göra så mycket med mitt liv
Jag skulle göra allting dubbelt så fort
föra annars var jag bara en liten lort
Jag skulle bli allt det dära
och ändå ha tid med alla nära och kära
Jag skulle hålla allting i rörelse som en jonglör
Känn inte efter - bara kör
Men något kom i mellan alltihop
Det var som att jag hörde ett rop
Det var nog livet som skrek: Hallå!
Du lever nu - inte sen eller då
Så jag tog en kopp kaffe och tänkte till
Försökte komma på vad jag egentligen vill
Det tog några år och jag vet inte än
Bara det att det faktiskt finns tid även sen
Jag har bara en magisterexamen och inte två
och jag blev inte jordbruksminister vid 22
Men jag kanske duger ändå trots allt
Trots att livet ständigt duschar mig kallt
Fast jag då och då vill ge upp
när jag rannsakar mina brister med lupp
När livet känns som en Truman Show på liv och död
När jag inte hittar den där tråden som sägs vara röd
När jag bara vill lägga mig ned och dö
När jag känner mig värdelös och slö
Men så länge kaffet smakar gott ibland
och så länge det fortfarande går att knyta band
Så länge det finns medmänniskor som ler
Så länge de finns en och annan som ser
Så länge inte världen är helt fylld av galenpannor
Så länge jag inte ger mig själv för många bannor
Så länge jag då och då får se lite sol
Ska jag försöka vara cool

Det är bögarnas fel. Eventuellt.

Lystring folket! Allmogen, gemene man - Ja Ni! Jag är förkyld! Och det måste vara av allmänt intresse. Att jag är förkyld är förvisso inget nytt eller uppseendeväckande. Jag har varit en hel del förkyld under hösten och vintern men nu är jag sådär riktigt förkyld. Jag svettas och fryser och snörvlar, det gör ont när jag drar djupa andetag, jag får inte tillräckligt med luft om jag andas genom näsan men det känns som knivar i halsen och svalget om jag andas genom munnen och det är som bomull i huvudet. Nu vet jag hur alla förkylda män har det - förjävligt. Om barnafödande har jag inga erfarenheter men åtminstone har det lidandet något vettigt syfte. Det kommer förhoppningsvis något gott ur smärtan. Men det här är bara meningslöst lidande. Jag har snytit slut på toapappret och jag masskonsumerar halstabletter, nässpray, ipren och te, att dricka något kallt går inte, det nästan som fräter i svalget. Det är synd om mig kort sagt. Det är kontentan.

Mina plågor måste naturligtvis vara någon eller någras fel tänker jag. Jag har dock inte kommit på vems eller vilkas fel exakt det är. Än. Hade det inte varit för att det gör ont när jag pratar skulle jag glatt brista ut i Grotescos Det är bögarnas fel. Men nu kan jag inte det. Dessutom har jag svårt att se varför det just skulle vara bögarnas fel. Det kan förstås vara det, jag utesluter ingen person och inga grupper. I det här läget måste vi hålla alla dörrar öppna. Det gäller att inte binda fast sig vid en gärningsman/gärningskvinna/gärningsgrupp.

Kanske är det mänskligheten som kollektiv som bör ställas till svars. Ställas till svars för att de har förstört mitt liv. Typ. Just nu känns det så. Hon, han, dom, HEN har smittat mig med äckligt virus eller bakterier och förstört mitt liv. Lite grann i alla fall. Eller så är det den där förbannade Muphy och hans förbaskade lag som jag ska rikta mitt agg mot. Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än. Ett alternativ är också att det är samtliga personer som vistades på träningsanläggningen Innerjoy samtidigt som mig i tisdags fel. Eller helt enkelt företaget Innerjoys fel. Eftersom jag insjuknade ca en halvtimme efter att jag hade avslutat mitt pass hos dem.

Jag har alltså inte bestämt mig än vilka jag ska ställa till svars och kräva på 950 kronor som jag lagt på en hoppträning som jag inte kan vara med på. Samt kompensation för mitt lidande, naturligtvis. Och det mina vänner det kan bli riktigt dyrt.

För övrigt så är det lustigt det där. Jag tycker att ett träningskort för 410 kr i månaden för att kunna nyttja ett gym och gå på gruppträningar är hutlöst dyrt men jag funderar typ 5 sekunder innan jag bestämmer mig för att betala 475 kr för EN hopplektion och 550 kronor för EN dressyrlektion. Insatsen från en gruppledare i body pump och en erfaren tränare i dressyr eller hoppning går förstås inte att jämföra. Hopptränaren har 40 års erfarenhet, han har tävlat i hoppning på hög nivå sen innan jag var påtänkt och har åkt till Östersund från Småland för att hålla hoppkurs över en helg, till råga på allt bjuder Östersund, sin vana trogen, på snöstorm. Så nej det går inte att jämföra med ett gymkort, men ändå det säger en hel del om mina prioriteringar. Och jag anser dem vara fullständigt rimliga och sunda. Hur som helt det är så här att var gång jag väljer att dra på mig en extrautgift, som ett gymkort, då måste jag dra ned någon annanstans. Min budget måste vara i balans. Jag är inte en statsminister som kan lösa det hela genom att öka statsskulden. Som kan lova guld och gröna skogar och köra på en eller två mandatperioder och sedan lämna över skutan till någon annan. Så kan inte jag jobba. Fast många jobbar just så. Man ska leva i nuet. Javisst men man måste leva i morgon också. Om man har tur eller otur beroende på hur man ser det. Jag kan inte köpa resor till paradisöar med kreditkort. Eller jo det kan jag men det vore dumt.

Åter till min förkylning. Det är ett viktigt ämna att avhandla känner jag. Jag skulle skriva något om islamofobi eller den kollektiva dumheten. Eller det problematiska med att kritik och recessioner av konst, musik och litteratur förflyttar sig från utbildade kritiker i etablerad media till amatörtyckare. Det är ett problem anser jag. Du bör vara litteraturvetare för att på ett adekvat vis kunna recensera litteratur. För att kunna sätta in den i ett sammanhang, för att kunna se den större bilden och för att kunna dra paralleller med annan litteratur. Jag ville även skriva något om det faktum att det i europeiska parlament sitter folk som på allvar tycker att "rashygien" är en bra grej. Man kan verkligen undra vad det är för fantastiska bra gener de vill skydda. Oavsett så är lite genutbyte en bra grej. Det blir lite som hundavel annars. De renrasiga drar på sig defekter och genetiska sjukdomar. Bli nu inte upprörda över att jag jämför människoavel med djuravel. Eller varför skulle ni bli upprörda över det förresten? Vi är ju djur liksom alla andra. Något smartare kanske men inte nödvändigtvis mer sofistikerade. Ju smalare genetiskt urval desto större risk för tokigheter. Som i hundaveln alltså. Så rashygien är inte bara moraliskt förkastligt det är också för människans fortlevnad och väl och ve dumt. Jag försökte föra en liknade diskussion med några personer inom just hundaveln som menade att all typ av korsning mellan raser var en styggelse. De var alltså bokstavstroende rashygienister. När det gällde hundar alltså. Jag dristade mig inte till att fråga vad de tyckte om äktenskap mellan personer med olika "ras". Sådant brukar leda till dålig stämning. Men de menade alltså på fullaste allvar att om man tar en hund vilken som helst och korsar den med en annan hund vilken som helst men av en annan ras så är risken STÖRRE att avkomman drabbas av ärftliga sjukdomar och defekter, även när det gäller recessiva anlag som alltså måste bäras av båda föräldrarna om avkomman ska drabbas (läs dåliga leder, höftproblem, andningsproblem, hudirritation etc. som renrasiga hundar ofta har) än om man korsar två av samma ras, även om det är en ras som är välkänd för just genetiska sjukdomar och defekter/missbildningar. Ett resonemang jag omöjligt kan köpa varför diskussionen avstannade. Vilket jag tycker är tråkigt för jag hade gärna velat få några vettiga argument som inte stödde sig på känslor och humbug. Jag tycker faktiskt att det är ganska otrevligt att skriva saker som att korsningar mellan olika raser är sjukt och att uttala sig i nästan äcklade ordalag om individer som inte är renrasiga. Luktar rasbiologi och nationalsocialism. Ja ja ja ja djuravel är inte samma sak som vad man tycker om människor men för mig är det svårt att förstå varför en renrasig individ skulle vara bättre än en icke-renrasig. Var och en (djur eller människa) bör väl bli bedömd utefter sina egenskaper och inte efter sin stamtavla? Själv har jag en häst med okänd bakgrund, han är förmodligen en connemarakorsning. Förutom Skippy så har jag träffat väldigt många mycket trevliga korsningar i mina dagar; både hästar, katter och hundar. Jag vågar påstå att korsningar ofta är de allra bästa individerna. De kan om man har tur få det bästa från två världar. Man ska avla på prestation och egenskaper och inte på stamtavla. Vem fan vill skaffa barn med ett pucko bara för att hens farsa är ett geni? Är ju skitdumt kan jag tycka. 

Om sådan saker hade jag tänkt skriva. Men om det ska jag skriva en annan dag. Just nu är jag förkyld och arg på det mesta. Jag är arg på den där väldigt trevliga apotekaren (som jag snart börjar lära känna privat med tanke på hur ofta jag handlar av henne) som i bästa välmening rekommenderade en mildare host-/halsmedicin än den mycket smärtstillande pillren. Hela natten och hela dagen har jag önskat att jag hade just de mycket smärtstillande tabletterna. Nog för att man bara fick ta dem några gånger per dag. Nu har jag en mellanstark host- och halsmedicinen som inte får tas oftare än varannan timme. En liten fjantig sugtablett varannan timme. Töntigt. Det hjälper inte alls. Jag behöver en tablett i kvarten. Och seriöst vad händer om man tar fler än vad som har föreskrivits? Vad är det värsta som kan hända? Att man dör kanske. Men det är ju farligt att köra bil också. I synnerhet i Norrlandshelvetet mitt i vintern med en framhjulsdriven bil utan dubbar.

Bland zombies och demoner.

Här om dagen utsatte jag mig för något som jag normalt inte gör, jag såg på skräckfilm. Paranormal Activity 1 och 2. Fast jag såg bara delar av filmerna. Det största tiden studerade jag texturen på en kudde. Det var en stor och bra kudde att gömma sig bakom. Den hade lugna färger och en stor snäll stjärna på mitten. Fast det hjälpte inte. Jag försökte även följa filmen genom att se på spegelbilden av filmen på fönstret istället för att titta direkt på teven. Det blir lite avdramatiserat på det viset. Fast det hjälpte inte heller. Det värsta är överraskningsmomenten. Jag klarar inte av dem särskilt väl. Även om jag vet att det när som helst kommer hända något så blir jag skiträdd. Varje gång. Och jag menar verkligen skiträdd. Jag skriker så att inte bara jag blir skrämd av min egen röst utan också de jag ser filmen tillsammans med blir livrädda. Säkerligen samtliga grannar också. Kanske skrämmer jag även någon förbipasserande på gatan utanför. Kanske tror någon att det är ett mord på gång. Inte på film utan på riktigt.

De som ser på skräckfilm med mig blir i regel mer rädda för mina skrik än för vad som utspelar sig i själva filmen. Bland annat av den anledningen ser jag sällan skräckfilmer. Men den här gången så dristade jag mig till det. Jag var ju ändå i tryggt sällskap och jag är ju ändå vuxen nu. Med råge. I alla fall på pappret. Jag kände mig ovanligt tuff och modig den dagen. Jag trodde jag skulle klara av det. Men när filmerna var slut och jag skulle gå på toaletten så blev jag skräckslagen. Det fanns ett duschdraperi där som gömde minst en demon. Det fanns potentiella faror överallt. I det lilla mellanrummet mellan toalettstolen och väggen kunde det mycket väl dölja sig ett spöke eller två. Jag retirerade och bestämde mig för att jag kunde hålla mig en stund till och såg istället efter om mina vänner såg demonliknaden ut eller verkade normala. Men det är ju lurigt det där. Man vet inte om det förrän de står och vaggar zombiaktigt vid ens sängkant kl 2 på natten. Just i detta nu känner jag för övrigt hur pulsen ökar och jag börjar slänga oroliga blickar omkring mig. Jag blir rädd bara av att skriva om det här. Hur som helst, vännerna verkade normala om än lite misstänkt normala och jag bestämde mig för ge toaletten ännu ett försök. Efter en stunds övervägande drog jag draperiet ordentligt åt sidan och försökte blottlägga så mycket som möjligt på den trånga lilla studenttoaletten för att minimera just överraskningsmomentet. Sedan återstod problemet: skulle jag våga stänga dörren och till och med låsa eller skulle jag kissa med dörren öppen i en mycket liten studentlägenhet? Det skulle höras ut. Ofrånkomligt. Och det här var ändå små bekymmer i jämförelse med de faror som väntade på mig i de långa obehagliga korridorerna som jag var tvungen att ta mig igenom för att ta mig ut och hem. Korridorer som genast för tankarna till The Shining. När som helst kommer de där obehagliga systrarna dyka upp med en blodfond i bakgrunden tänkte jag. När som helst.

Jag tog mig konstigt nog ut på gatan. Jag hindrade en impuls att gallskrika och vända på klacken när jag blev överraskad av en kille som var på väg upp i trapphuset när jag var på väg ned. Jag är evigt tacksam att jag inte av ren överlevnadsinstinkt knuffade ned honom för trapporna. Sen ska vi inte tala om att en skiva i taket i korridoren av någon mystisk anledning låg på sniskan. Typ exakt som i Paranormal Activity 1! Men jag tog mig förbi det hindret också. Sedan skulle jag gå hem. Ensam i den sena vinterkvällen. Jag var hemskt osäker på vilka jag mötte som var anfrätta av demoner och vilka som inte var det, jag ville hålla mig till gator där det fanns folk så jag kunde få hjälp om, eller förlåt när, jag skulle bli anfallen av en demon eller flera, samtidigt ville jag undvika just folk eftersom man inte kan veta om de man möter är folk eller demoner i människokroppar. Alla människor såg plötsligt väldigt zombieaktiga ut och jag var rädd för de ondskefulla handlingar de var kapabla till. Samtidigt så ville jag hålla mig nära dem ifall en demonattack skulle ske.

Känner ni igen er i det här? Eller är det bara jag som anser att dessa tankebanor är en normalt konsekvens av att ha sett en skräckfilm/thriller? Fast jag är å andra sidan inte bra på det här med skräckfilmer. Sämre än de flesta faktiskt. Det vet jag om. Eller mer korrekt uttryckt: jag är helt och hållet fullständigt värdelös på att se på skräckfilmer och thrillers. När jag såg första Harry Potter-filmen på bio hösten 2001 så skrek jag högt vid varje läskig händelse och de var rätt många tyckte jag. Jag minns den där kvällen mycket väl, jag och tjejgänget åt grekiskt vid Fyrisån innan filmen och en tjej krävde att få mjölk som dryck vilket förvirrade grekerna som endast hade fet mjölk till kaffet men jag tror att hon fick sin mjölk till slut, den kvinnan är ganska bestämd, en stund senare visade hon för övrigt en tatuering på ett lite för intimt ställe för att det skall kännas helt bekvämt på en restaurang vid 19-tiden. Hon hade också köpt eller tillverkat alla julklappar fast det bara var september. Det förbryllade en 19 årig Karin väääldigt mycket.

Nåväl, jag hade på det stora hela väldigt vaga aningar om vad Harry Potter handlade om men jag hade förstått att filmen byggde på ett gäng böcker som folk var hysteriska över. Personligen föredrog jag att sitta i ett skitigt studentkorridorskök, dricka fulöl och diskutera livet, poltiken och allting. Eller rättare sagt allting utom just populärkulturella fenomen som jag inte förstod mig på och fortfarande inte riktigt förstår mig på. Jag ligger alltid minst ett steg efter när det gäller populärkultur. Hur som helst, efter att ha gallskrikit av skräck på Harry Potter-filmen och generat och irriterat biosällskapet och resten av salongen bestämde jag mig för att jag skulle hålla mig till mer lättsamma filmer på bio. Det gick bra ända tills jag råkade blanda ihop en komedi med filmen The Butterfly effect. Det var fruktansvärt. En djupt traumatiserande upplevelse. Jag minns så väl hur ångesten och paniken började sprida sig i kroppen allt efter att minuterna passerade. Det kändes inte alls som en actionkomedi. Det kändes helt fel. Jag insåg att det var fel film som visades. Eller rättare sagt - jag hade blandat ihop titlarna på filmerna. Nu satt jag där i en otäck biosalong fylld med presumtiva mördare och stämningen i filmen var obehaglig redan från början, som i The Shining. Jag refererar ofta till The Shining, för det är en av få skräckfilmer/thrillers som jag har sett. Fast det är en lätt överdrift. Filmen har visats på teve och jag har befunnit mig i samma rum och har snappat upp en del. Med skräckblandad förtjusning. De scener som jag har snappat upp från filmen ger mig rysningar än idag. Första gången jag skulle se den var i yngre tonåren tror jag. Jag och brorsan satt uppe och skulle se den klassiska rysaren. Men det gick inte så bra. Jag tror ingen av oss klarade av att se färdigt filmen. The Shinng är vedertaget obehaglig men The Butterfly Effect tillhör liksom inte världens mest skrämmande filmer direkt. Det är inte ens en skräckfilm. Den går under genren drama/Science fiction/Thriller. Men det hjälpte inte mig ett dugg. Jag sjönk ner allt djupare i stolen tills jag tillslut nästan låg på golvet. Det slutade med att min dåvarande pojkvän förde mig ut ur salongen så diskret det gick. Hela vägen hem trodde jag att han var en zombie. Det var då jag beslöt mig för att aldrig försöka att utstå en skräckfilmslikande film igen. Tills här om dagen alltså. Och nu sitter jag här och ser mig över axeln. Och ska precis lägga mig med demoner och zombies.